LOVE AND DEVOTION PÅ STUDIO 44, 2003
En kub är en kub är en kub…eller? Det är intressant att t ex den tillfälliga platsen för Moderna museet i Stockholm, vid Klarabergsviadukten, eller en annan tillfällig utställningsplats som vi skapade på Studio 44, så tydligt återskapar den vita kuben – den vita kuben har en miljon ansikten och frågan är om vi styrs av konventioner eller om den är den ultimata platsen att visa konst på?
Är den vita kuben relevant för konstnärer som befinner sig mitt i samhället och inte står vid sidan av som betraktare? Eller är det ett rum som alla andra rum? Hur ser dessa rum ut i så fall? Är institutioner som Rooseum (då under Charles Esche) i Malmö, Palais de Tokyo i Paris på väg att skapa nya sätt att se konstens rum på? eller återskapas konventionen igen? När fler och fler rum – allmänna offentliga platser – övergår i privat ägo, när torget inte längre är ett torg där man kan samlas utan endast för kommers – är den vita kuben kanske en plats som bör K-märkas? Ett rum avsett endast för konst är något fantastiskt när gatans luft och torget ägs av ett eller annat konsortium. Är det kanske dags för en räddningsaktion?
För utställningen på Moderna museet i Stockholm tryckte vi upp 5 000 affischer med en utvikt exakt kopia av museets kublika utställningsrum på. Tryckt i rött. Affischerna placerades i mitten av den kub vi skulle ställa ut i, för att användas, tas med och föras ut ur rummet av besökarna….På Studio 44 (en konstnärsinitierad plats) inhyst i ett av Stockholms allra sista överlevande och levande alternativa hus/platser relaterar vi till ett annat kublikt rum… (love and devotion 2002)
Det här var en text som konstnärsgruppen love and devotion skrev inför den utställning som de medverkade i för snart 10 år sedan. Vi som gör detta verk, som du befinner dig i just nu, är akcg, anna kindgren och carina gunnars i samspråk med konstnären Monica Melin. Vi utgjorde 50% av love and devotion, i 100% av samma grupp ingick också konstnärerna Ingrid Eriksson och Karin Johnson. akcg, är ett pågående självständigt samarbete sedan 2006. Vi blev inbjudna att delta i denna 10-årsjubilerande utställning, som vi har tolkat som en påbörjad diskussion kring vad som skett under detta decennium. Om vad som skett inom oss och i den värld vi befinner oss i under de historiska omständigheter som danar oss mer eller mindre tvingande.
Vår utgångspunkt har vi sammanfattat så här:
Monica Melin är ett konstnärsskap, som vi gått vid sidan av sedan lång tid. Vi har delat rum utan att vara där samtidigt, hon var på ett jobb och vi på något annat, men vi har känt närvaron av denna konstnär och person, tydligt och klart. På Studio 44, på Soc.Stockholm… Det var synliggörandet av tillståndet på jobbet och arbete som sådant som tog tag i oss.
Prekariat eller proletariat? Arbete är återigen omorganiserat. Är Melins uniform uttryck för en slags nostalgi? Ett tecken som betyder arbete, identitet, stabilitet och lön men ur vilket det också går att göra utsagor om organisation och alienation? Inte bara Posten är idag konkurrensutsatt och slimmad. Till och med kommunala strukturer organiseras efter bilindustrins spjutspetsar – som LEAN, Toyotamodellen och New Public Management.
Vad betyder kluvenheten mellan de olika arbetsidentiteterna som så många lever med, eller i total avsaknad av? Ur ambivalensen mellan konstnärsskapet och brevbärarjobbet, avlönat, oavlönat eller underbetalt arbete fångar Melin en zeitgeist där vi alla lever mer eller mindre fragmentariserade liv. Eller fraktaliserade som Bifo hellre kallar det.
Studio 44 ligger i Kapsylen – ett arbetskollektiv grundat 1976. Innan dess rymde huset en kapsylfabrik. Från arkitektur för fabrik, till kultur i fabrik. I en vidare mening associerar vi till cultural industries…Hur är våra arbeten i den så kallade “kulturella industrin” organiserade? Melins konstnärliga arbete, som bearbetar flera yrkesidentiteter, och det rum som Studio 44 ligger i, Kapsylens arbetskollektiv, gjorde oss intresserade av att samspråka med Monica om just arbete. Vad är arbete idag, dvs 2013, och hur har det förändrat våra möjliga sätt att organisera våra liv? Vilka är instrumenten och verktygen? Vem håller i skiftnyckeln? Det blev angeläget att studera handen närmare och effekterna av dess rörelser!
akcg, september 2013
Som en utveckling av detta samspråk med Monicas brevväxling mellan brevbäraren och konstnären, började vi tänka på platsen som en behållare som rymmer idéer och förhållningssätt till arbete och liv. Relationen mellan Studio 44 och den gamla kapsylfabriken, som ägs av arbetskollektivet kapsylen sedan 1976, började vi se som något som vi ville lära oss mer av. Att upprätta relationer som bygger på ömsesidigt förtroende tar tid och vi är i starten av en relation som vi hoppas kommer att bära länge än. Vi har spelat in några samtal, i våra klippta versioner, som vi delar här med dig. Tiden kommer att ge oss möjlighet att lära mer av Kapsyliterna, vi återkommer med detta material i utvidgad version, vid ett annat tillfälle.
Jan Ch Karlsson, professor i arbetslivsforskning, skrev en avhandling med titeln ”Begreppet arbete” som kom ut första gången 1986, 10 år efter att Kapsylen grundades och nu läser vi i den andra upplagan som gavs ut i år 2013. Här kan en lära sig om många olika definitioner av arbete. Karlsson skriver, att arbetsbegreppet inte orsakat någon stor debatt de senaste 25 åren, utan att det är taget för givet och att arbete oftast anses vara detsamma som lönearbete. Lönearbete, i strikt mening, stämmer illa överens med konstnärens eller kulturarbetarens arbetssituation. Inte överraskande nämner Karlsson att han planerar ett kommande projekt om just konstnärligt arbete. Vi har från andra källor förstått att bland annat konstnären står som modell för det sätt, som alltmer arbete organiseras efter idag. Konstnärer har otrygga arbetsvillkor, tillfälliga uppdrag, ofta F-skattsedel, arbetar ibland utan ersättning. Konstnärens arbete beskrivs ofta som roligt. Andra säger att det är det minst alienerade arbetet. Men även vår yrkesgrupp har fångats in i den nyliberala maskinens käftar och våra hjärnor är ockuperade av nya ord och synapserna blippar på kommandon från skärmar vi blickar in i. Vad vi tänker på är att allt fler omkring oss tycks leva under samma osäkra livsvillkor som konstnärer kanske alltid gjort. Tillfälligheten och osäkerheten breder ut sig och inte bara konstnärer tvingas ha flera arbeten samtidigt och parallellt.
Flera aktivister och teoretiker har skrivit om de nya arbetsvillkoren, som ju som sagt inte bara gäller konstnärer, utan de allra flesta, så vi kan inte hålla med om att arbetsbegreppet inte problematiserats. Nina Power och Ivor Southwood bland många andra. En annan är arbetskritikern Franco ”Bifo” Berardi. I boken ”Den arbetande själen” skriver han på sidan 152:
Arbetarna vid det löpande bandet tvingades upprepa samma rörelser, men de hade fortfarande hjärnor och tänkte fritt, åtminstone så länge som de hade någon energi kvar och tröttheten och sorgsenheten inte tog över….Men i semiokapitalismen sätts själva själen i arbete.
Många saknar arbete. Trots den så kallade arbetslinjen, som alltmer ser ut som en utlagd dimma och som får oss att tro att vi själva är skyldiga till att vi sparkas nedåt och ut. Problemen individualiseras och psykologiseras med hjälp av Radio- psykologen i P1. Liksom konstnären får allt fler sämre arbetsvillkor när vi väl arbetar. Att arbeta utan ersättning beskrivs ibland som praktiktid och inskolning och detta är till och med något som vissa arbetsgivare förväntar sig. I tillägg till detta är vårt arbete inte bara begränsat till kroppsligt arbete utan kan ibland vara både och. Det är kropp och själ som tas i anspråk när vi ständigt är uppkopplade och tillgängliga.
Filosofen och aktivisten Samira Ariadad skriver:
Franco ”Bifo” Berardi undersöker arbete i ljuset av ny teknologi, förändringar i produktionen och en allt mer osäker arbetsmarknad. Han försöker också se på vilket sätt förändringarna påverkar och stör arbetare på ett psykologiskt plan. Störningar som tyvärr är välbekanta nuförtiden. Någon gång under livet kommer många av oss att ha upplevt både panik och depression, de två symptom som Bifo tittar närmare på.
Den ökande osäkerheten – eller prekariteten som han kallar det – innebär allt tillfälligare och osäkrare arbeten, allt tillfälligare och osäkrare bostäder och i viss mån även allt tillfälligare och osäkrare sociala relationer. Vi byter jobb allt oftare, många har fler jobb samtidigt, allt fler jobbar åt någon helt annan än den som äger arbetsplatsen där själva arbetet utförs. Vi arbetar under allt sämre villkor. Allt fler saknar jobb överhuvudtaget. Osäkerheten innebär också ökad tillgänglighet genom telefoner och datorer och allt fler arbetsuppgifter som utförs med hjälp av datorer och digitala nätverk. Maskiner som inte bara används för arbete, utan också kanaliserar våra behov av flykt och sociala kontakter.
Bifo menar att detta också leder till att vi överstimuleras. Han beskriver inte stimulis eller digitala nätverk som onda i sig. Det är hastigheten och tiden vi lägger ner på dem som är problemet, och i viss mån att vi gör det separerade från varandra.
Så här är vi nu, i ett rum som är en vit kub som förväntas vara neutral och avkontextualiserad – där konstverket kan stå för sig självt, liksom upphöjd över den tarvliga verkligheten. Men se där, denna kub ser vit ut men har en kropp, en hud som absolut inte är neutral. Tvärtom. Kapsylen är en behållare med möjliga frågor om vilket liv vi vill leva, hur vi vill organisera oss och på vems villkor. Vi tänkte att denna korta period på tre veckor som vi har tillsammans på Studio 44, skulle kunna vara en fortsättning på det samtal, som åter ljuder, om arbete och kapitalismen, konstens möjligheter och hur vi tar tillbaka kontrollen av våra hjärnor.
akcg 1 november 2013
Verkbeskrivning:
Rapport från en studio – kulturarbetarens situation 2013
akcg(anna kindgren och carina gunnars) och Monica Melin i samspråk
Monica Melin
För förtjänstfulla insatser 2009 – Allt är förlåtet!
Uniform, medalj och broderi
Brevväxling (2013-)
akcg (anna kindgren och carina gunnars)
Rapporter från arbetskollektivet Kapsylen, 2013
Ljud /Mp3-fil 40 min, text, skrivbord, lampa, block, kaffebryggare och koppar, post-it lappar, pennor, papperskorg, pall, affischer jord och frihet, referenslitteratur:
(Arbete, Tidskriften Fronesis nr 9-10; Den endimensionella kvinnan, Nina Power, Tankekraft förlag, 2011; Prekariatet 2.0, Ivor Southwood, Tankekraft förlag, 2011; Begreppet arbete – definitioner, ideologier och sociala former, Jan Ch Karlsson, Arkiv förlag, 2013; Boken om Kapsylen, Karine Mannerfelt, Tina Pettersson, Karin Robérts, Kartago förlag, 2008; Arbetets arv, Per Forman, Dejavu Publicerings AB, 2010; Strejken på Toys ”R” Us, Ann-Charlott Altstadt, Ordfront förlag, 2001; Hopsnackat, red Frances Tuuloskorpi , Folkrörelselinjen, 2010; Work,Work,Work: A reader on Art and Labour, red Widenheim, Rosendahl, Masucci, Enqvist, Habib Engqvist, Konstnärsnämnden/IASPIS och Sternberg Press, 2010; Postväskan:berättelsen om hopp, kamp och mod, Carlos Núnez, Premiss, 2007; Läran om Arbetets ekonomi – om arbete och produktivitet i modern produktion, Göran Brulin, Tiden 1995; Den arbetande själen, Franco ”Bifo” Berardi, Tankekraft förlag, 2012)